Baldersson

... man ibland kan få känna sig riktigt glad och nöjd. Synd bara att det är så sällan. Jag tycker ändå att jag har en sund inställning till livet, en laidback, bekymmersfri och lev i nuet attityd. Men det hjälper ju fan inte, hur mycket man än försöker slita sig loss från vissa personer så är det som en tejpbit som vägrar att lossna.
En parasit som lämnar dödliga sjukdomar i varje öppet sår den sliter upp... Jag orkar snart inte kämpa emot längre, hur mycket ska jag förlora innan jag vinner. Kan jag ens vinna?
Tveksamt, i en sån här kamp finns inga vinnare. Bara förlorare... tårar som fuktar små oskyldiga barns kinder, knivar som skär djupt i tonårshjärtan...
Vid Gud... lämna mig ifred och låt mig leva ett vanligt liv...

... men bakfyllan kommer surt efteråt.
Jag har haft två utekvällar i rad, brukar inte tllhöra vanligheterna men så är det. Tyvärr så har de två nätterna medfört en del funderingar, inte så mycket för att man legat ensam och sömnlös utan mer för att det inte alls är lika kul och intressant som vanligt att vakna upp med intressanta människor i sängen.
Känns bara menlöst och tyvärr på bekostnad av dessa två underbara individers vidare bekantskap. Vet inte riktigt varför men allt är bara helt fel just nu. Kan visserligen ha med min kära Curly att göra, det finns helt enkelt ingen som kan mäta sig med henne. Egentligen om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag inte att det är hon som är det egentliga problemet, jag tror det är mitt huvud som spökar.
Mitt i livet, utan större mål och livet rullar på. Jag måste nog inse att det inte längre är som det varit, jag behöver nya tankar för de gamla funkar inte längre. De tankar som tidigare gjort mig levande känns bara fel just nu.

... att hon behöver en vän. Ja så är det, hon är ledsen över att det strular med killen och behöver helt enkelt en kompis. Jag själv har nog ändrat lite inställning sista dagarna och frågan är som sagt om vi inte passar bäst som vänner. Skickade ett par uppmuntrande och sanna sms till henne som svar på hennes "jaghatarmigsjälvjustnu" mess jag fick nyss. Hon är verkligen en pärla och även om inte jag är den som får det att pillra i brallan så kanske jag kan bidra med ett och annat klokord.
Fick frågan om jag skulle kunna lita på henne i ett förhållande tidigare ikväll... skulle jag det då? Vet i fan... men jag tror det. Fick jag chansen så skulle jag ta den... tror jag iaf.

... blev det så här? Nu sitter jag och lyssnar på Curlys kärleksbekymmer med "den där snubben" samtidigt som jag kommer med en massa råd och tips... Är man helt enkelt hjärnskadad? Skiter väl fullständigt i honom och henne... Nä får fan skärpa mig lite...
Vet inte ens om jag vill ha henne längre, tror inte hon vill ha mig på det sättet heller. Vi är nog kompisar främst, vi kan snacka om allt, liv och död, himmel och helvete, strunt och allvar... Visserligen blir jag kåt på henne också, men jag är lite lur på att hon inte ser mig så. Hon säger att hon blir det men agerar inte på det viset.
Tänker då fan inte vara ihop med någon som har mig som nummer 2 vad gäller den biten, då får det hellre vara.
Annars lördag mitt i livet, ungar och allmänt kaos. Skulle vilja ha en kompis i soffan istället för att sitta här och deppblogga...

... nu är man officiellt rådissad...
Curly den jävla underbara surfittan har gjort sitt val och det blev inte till min fördel. javisst hon försöker släta ut det lite och få mig att må en aning bättre men det funkar liksom inte. Hon valde snubben som enligt henne själv får henne att känna sig trygg. Tror det ligger mer bakom beslutet än bara det men det får man nog aldrig veta. Kan vara det faktum att han är en riktig man och jag nånting annat.
Köpte ett paket cigg också... fan hade ju hållit upp flera månader nu. Skit samma... livet suger just nu, brorsan tror jag pratar bakom hans rygg, exet är jävligt jobbig... jävligt jobbig, Curly drog vidare, ungarna mår allmänt skitdåligt och jag själv tog en promenad genom kyrkogården...
Tänk att allt man gör och tar i förvandlas till skit... Fy fan...

... for you and me
Nja kanske inte riktigt paradisläge just nu. Lillkillen och jag har haft söndagsmorgonfika, kan nästan inte bli bättre. Berättade att det är farsdag idag och fick till svar:
- Varför har du ingen tjej här? Ja.. va faen ska man svara på det då? Han föreslog till slut Curly i alla fall, och hennes tre yrväder till ungar. Vi kom fram till att det nog skulle bli lite trångt i sängen på söndagsmornarna... haha.. fy fan va härligt det skulle vara...
Lär nog dröja ett tag innan det blir normalläge här hemma, jävla Curly...
Ska skicka ett sms när det blir läge, tänkte vänta tills snubben dragit iväg. Låter kanske fegt med sms men det handlar inte så mycket om det, mer att vi inte kan träffas. Varje jävla gång vi ses är det som hela jävla världen stannar upp och det enda som existerar är vi två. Hoppas visserligen att hon tar steget och säger ifrån, inte så mycket för min skull utan mer för att hon faktiskt måste inse att hon inte kan vara alla till lags. Tror faktiskt grundproblemet ligger där, hon är så jävla rädd att såra någon att hon hellre låter det vara och inväntar någon annan att ta steget. Skulle det vara som hon säger så betyder det nu att hon väntar på att killen ska göra slut med henne så att hon inte ska såra honom.
Men som sagt nu har hon väntat ut mig, pallar fan inte med det här, och skulle hon palla det här så är det ändå inte henne jag vill ha. Otrohet är fan det värsta jag vet, fy fan va sårad man blir när man blir utsatt för det. Usch och fy...

... ögonblick, vet inte hur annars man ska beskriva det som hände natten mot torsdag. Har aldrig varit med om något liknande, och är inte direkt nybörjare. Helt sanslöst otroligt... snackar om Curly...
Fattar fortfarande inte vad som hände men en sak är säker, detta händer inte många gånger per liv... om ens det händer någongång. Finns liksom inget mer att tillägga, du och jag mot världen tjejen.

... utan min Curly Sue. Börjar bli lite patetiskt att tjata om det här men det är jävligt konstigt att man kan få så starka känslor för någon annan människa. Helt sjukt faktiskt, borde helt klart vara förbjudet... får kolla om det är något parti som är emot obesvarad kärlek inför nästa val.
Hade tänkt skriva nått om det faktum att jag har en jävla förmåga att träffa tjejer som hittar en ny. Vet inte riktigt varför men sista tiden verkar alla dessutom ångra sig. Träffade Fröken Underbar i veckan, lika jävla gullig med sina rådjursögon som vanligt. Kanske fick man en liten, liten antydan till förfrågan om det fortfarande finns kvar känslor... kan visserligen misstolka det mesta så det vet i fan om det stämmer. Men hursomhelst så är det konstigt att ingen vill vara min, men alla verkar ha jävligt svårt att släppa mig. Fattar noll... Ta Curly som exempel, säger att det känns mer med mig än med den andra snubben, va fan är hon med honom då för? Är alla tjejer helt jävla puckade? Eller är det bara fina ursäkter för att inte såra någon? Fröken Underbar sa ju samma sak, dumpa sin kille, kom hem till mig och sa att "du är den enda jag vill ha..." drog sen till nästa. Men sist jag kolla är det helt jävla omöjligt att bli dumpad och fortfarande vara glad... Nä skärp er för fan, gör slut och sluta med alla jävla sms, blickar och mail som antyder att ni vill fortsätta.

... det blev ingen utgång igår, fick några sänkande mess så det fick vara. Ganska låg idag och håller nu på med lite städning och annat skit som ska göras. Livet går vidare vare sig man vill eller inte och nu känns det mest som det är dags att städa upp och kasta bort, både fysiskt och psykiskt... Får nog göra en rensning i tankarna om jag inte ska bli helt jävla sänkt hela sommaren. Usch vilken tråkig start på semestern...

Dagen har passerat med skrik, gnäll och gråt... fy vad man känner sig jävlig. Det enda jag vill är att få vara ifred med mina barn och få leva utan konstant inblandning från Problem1 hela jävla tiden. Brukar normalt ge mig och låta henne få lite som hon vill. Gråtande, vädjande kvinnor är bland det värsta som finns, på något sätt så brukar mina principer luckras upp om det blir riktigt eländigt. Vet ju att hon har sina bekymmer och tyvärr så har jag nog låtit henne styra allt för länge. Rond ett i kriget är slut och jag vet fan inte om jag vann eller förlorade. Fick tillbaks ungarna men nu har hon ringt flera gånger på bara några timmar vilket inte är acceptabelt.
Känner inte för att bråka om det nu när det blev lugnare för ett ögonblick, men måste nog ta tag i den biten snart bara för principens skull. Har denna gång satt hårt mot hårt och verkligen visat min ståndpunkt utan att backa. Men på något sätt som jag inte riktigt fattat ännu så fick hon ändå som hon ville. Måste nog analysera vad fan det var som jag sa som lugnade ner henne.
Är man för snäll? javisst... på gränsen till mesig. Det är ju därför alla potentiella partners drar iväg som en lönecheck i juletid. Tyvärr verkar det inte vara någon jävla människa av honkön som uppskattar snällhet, vad i helvete beror det på? Kollar man runt på alla par som verkar så jävla lyckliga och på de singelkillar som blev över så är det tydligt. Ju jävligare och mindre snäll man är desto vettigare tjej får man... fattar noll.. dumma jävla tjejer.
Nä fy fan... tror fan inte på det här med kärlek längre.
Sen Fröken Underbar drog iväg med mitt hjärta så känns det bara som det inte längre spelar någon roll med nått... visserligen är det inte första gången mitt hjärta är på villovägar och någonstans vet jag att det brukar gå att hitta pirret igen... men orkar man verkligen med en krasch till?
Brukar leva efter måttot: Satsa - krascha - brinn upp.. men jag tror fan att jag måste sluta med det och låsa in de förkolnade resterna av mitt hjärta långt inne i mig själv så ingen jävla flicka hittar det någonsin igen.

Under dagen har lågvattenmärke 3 och 4 passerats. Undrar hur lågt denna idiot kan sjunka i sin besatthet att ha fullständig kontroll. Har alltid trott att det skulle vara möjligt att ha en vettig kontakt vad gäller barnen, under sista veckorna har jag insett att det inte funkar. Sista dagarna har jag fått det bevisat... och idag tryckt upp i ansiktet.
Nej, aldrig mer... nu har hon sabbat det här för all framtid. Har aldrig sagt att jag själv är en superpappa och visst jag gör massor av fel hela tiden, det som skiljer är att jag inte försöker "vinna över" barnen genom att snacka skit om deras mor. Hur man sen reparerar sånt när det gäller små oskyldiga barn som i dagsläget tycker att jag är skurken det vet jag inte... om jag ger tillbaks med samma medicin så uppnår man kanske någon typ av jämnvikt, men så jävla lågt kommer jag aldrig att sjunka. Man får hoppas att det någonstans kommer att lysa igenom och att de små minns stunderna som varit och att det ändå märks vem som gjort vad. Jag har än så länge inget att skämmas över, det enda jag ville var att få ordning och reda i var barnen ska vara och en tydlig gräns över vad som vi ska diskutera.
Fy fan...

Nu kommer beslutet... Nu är jag less på att vara olycklig. Från och med idag ska jag se till att inte gräva ner mig i mina tankar.

Dags att må bra och vara lycklig!

Det är trots allt inte världen runtomkring som styr hur vi mår, det är våra egna huvuden. Inget behöver ändras förutom den lilla biten som styr våra känslor. Låter enkelt va? och det är det också.
Men det krävs ett beslut och en handling, och jag är redo nu!
Oavsett Fröken underbar med hennes helt ofattbart underbara helhet så kommer jag nu att släppa henne och gå vidare. Kände bara nu när jag skrev detta att det drog ner mig igen... så det släpper vi. Det var inte olycklig jag var ute efter :)
Risken med en sån här blogg där man skriver ner sina sorger är bara att man läser bakåt, minns och hamnar i samma hjulspår igen. Tankarna har en extrem förmåga att lura oss, och det sker med blixtens hastighet. Tänk bara när du vaknar på morgonen när du har hjärtesorg. Innan du ens har fått upp ögonlocken har tankarna, om man är i det läget, hunnit få kroppen att må skit. Det tar kanske en sekund innan förändringen kommer, men innan känns det som vilken morgon som helst. Sen blir det bara skit resten av den dagen.
Så nu är det slut med depp... in med lite jävla lycka :)
Om nu själva bloggen blir för trist så måste jag nog ställa till med lite skandaler, brukar vara duktig på sånt. Men kommer att vara lycklig under tiden :)

Var jag varit beskrevs lite tidigare, var jag nu är också. Men var vill jag då vara?
Inte helt enkelt, hade många planer och drömmar tidigare. Möjligt att man tappat några med åldern och att intressen ändrats. Men borde man inte då skaffa sig nya så fort en gammal ramlar bort? Jo.. det låter bra... problemet är bara att det inte kommer några. Så vad beror det på? Hmmm... känner mig inte helt nöjd med min tillvaro, det är ett faktum. Men vad är fel och vad behöver ändras? Ingen jävla aning... eller jo, det vet jag nog egentligen. Om jag skulle eliminera alla negativa saker hur skulle då livet vara?
Säkert lugnt och skönt... men garanterat trist och händelselöst också. Så vad vill jag göra? Resa? Jovisst... jätteskoj, men ensam? njae...
Fick man åka iväg med Fröken underbar skulle det nog vara roligare... så vad betyder det då? Att man återigen hänger upp sin lycka och vålmående på någon annan? Ja det skulle nog bli så...
Vänner då? Hmm.. inte så vidare många kvar... faktiskt bara ett fåtal. Skaffa nya kanske? Skulle funka på onsdag mellan kl 3 till 5... någon potentiell vän som har tid då? Inte?? konstigt...

...har passerat utan att tillföra ett skit. Om det nu ska vara någon som helst fördel med att bli dumpad så får det i alla fall en att fundera lite över var man varit, vart man står nu och var man vill. I mitt fall haglar dumpningarna tätt... eller ja Fröken underbars dumpning känns som femtio stycken..

Men var har jag då varit fram till nu? Var är jag, och vart vill jag komma?

Jag har varit pappa framför allt, inget fel med det tycker jag. Det är en period där det måste få ta en stor del av livet med ungar. Kanske lite för inriktat på ungar under en för lång tid. Funkade i sexton år... ja eller inte funkade kanske, då skulle det inte tagit slut. Sen de år som passerat efter äktenskapet har mest handlat om kriser, inte mina då förutom en period direkt efter skilsmässan. Hur kan det komma sig att det tar en så enorm tid av mitt liv att leva med andras kriser? Det var faktiskt huvudskälet att Fröken Underbar tackade och drog, men som jag sa till henne:
"Om det kändes för dig som för mig skulle inte det som händer runt omkring spela någon roll..."
Så okej.. det var kanske inte det skälet, men skitsamma. Andras kriser gör att mitt eget liv haltar fram, varför?

- Svårt att säga ifrån?
- Vill tycka synd om mig själv så därför suger jag åt mig andras elände?
- Dum i huvudet?
- Snäll?
- Vet inte hur man ska leva utan att dras fram av andra?

Kan det vara allt här uppe med tyngdpunkt på trean? Tål att tänkas på... Men nu tror jag snart att jag har fått nog av det här. Skulle Fröken underbars skäl vara just det hon sa så har jag alltså förlorat den härligaste varelsen på den här jävla planeten bara för att jag inte törs säga ifrån, för ska jag vara riktigt ärlig så är det nog där skon klämmer. Det är lätt att sitta här och gnälla anonymt men i verkligheten hittar jag alltid ett skäl att inte brusa upp över småsaker, eller stora för den delen.
Måste fundera på saken...

Ja nu var det slut på hockeyn, helgen och hoppet för den här veckan. Inga roliga sms eller besvärande samtal väntas in närmaste tiden. Problem1, Problem2, Problem3 och Fröken underbar har helt enkelt slutat terra mig med besvärligheter. Ja detta gäller iofs inte Fröken underbar, hon har bara lessnat på mig. Skönt men samtidigt tomt, kan det vara så att man vant sig med att leva i ett elände och därför inte klarar av en lugn kväll utan att nästan sitta och tycka att det känns tomt?
Nej det är övervägande skönt, gårdagen fyllesamtal från Problem3 och morgonens sms förklaring blev en tydlig punkt för henne, hoppas jag. Fast jag saknar ändå någon att kramas med om kvällarna, ja inte bara kramas, även någon att snacka med om allt. Frågan var just om det fanns någon fler i den här hålan som dög? Nu är inte jag precis någon prins som kommer med sin vita springare och bara kan välja potentiella prinsessor. Nä... snarare ett troll som ibland smyger sig upp från sin håla för att lura in någon lättlurad prinsessa för att sen stänga in henne i evigheternas evighet...
Ja.. hur faen ska det här sluta... såg förresten en mycket intressant tjej häromdagen, på lillkillens skridskoskola, fick till och med en lite längre blick än normalt och ett hej :)
Undrar om hon går att lura in i hålan? Snygg var hon också, säkert supertrevlig med... nä men va fan! jag sörjer ju Fröken underbar än, hur skulle det sluta?
Men å andra sidan så slutar det ju med en krasch oavsett vilket jävla humör man är på.
Tror att jag får försöka med en liten flört i morgon, det kan ju inte skada... jag är ju redan trasig... Undrar om det är någon som vet vem hon är? Eller kan det vara så att jag känner henne och därför hälsade hon? Nej... så jävla dålig på ansikten är jag ju inte... inte på ansikten som ser ut som hennes i alla fall.
Nja får nog kolla det i morgon... eller var det tisdag förresten? kommer inte ihåg...

Morgon mitt i livet... Söndag, en decimeter nysnö, allt lugnt och stilla.
Lördagen gick åt till hockeycup i Foppas hemtrakter. Hann inte mer än hem innan problem3 ringde. Fyllesvammel i en timme bättrar absolut inte på oddsen för en som man dumpat. Någonting för mig att tänka på när det gäller Fröken Underbar. Messade lite med henne innan sängdags, tror det var dumt faktiskt. Nu var jag inte fullt lika desperat som problem3 var i telefon, men ändå.
Fan vilken värld man lever i...
Storkillen får i alla fall sova tills han vaknar. Han har haft en tuff helg och match igen idag vid tvåtiden.

Så då var man ensam med sina tankar igen, brukar inte vara så här jobbigt. I vanliga fall är det ganska skönt att få en stund med sig själv, numer är det inte alls lika kul. Gillar inte mig själv längre, tänk om man var lite annorlunda. Då skulle nog "Underbar" ha stannat kvar ett tag till...
Har ett par ordspråk som jag kom att tänka på:

"Om du inte vill ha mig som jag är så är det inte mig du vill ha..." - Man måste nog vara jävligt lite kär om man ska dra den i sitt huvud när man blir dumpad.

"Life´s a bitch, and then you die" - Känns mer åt detta håll för mig.

"Life´s a bitch, and then you decide to do something about it. - Dotterns tolkning på samma ordspråk, hon fick nog något bra från sin mor den tjejen...

Det som är mest irriterande är ju att jag hade henne en stund, hur fan kunde jag inte satsa helhjärtat... ja just.. nu kom jag på det också...
Alla dessa jävla kriser. Det har fan i mig bara gått utför sen jag gifte mig. Skilsmässa efter en månad, erkännande av otrohet, ny man...och en aussie till råga på allt helvete. Sen har kriserna bara avlöst varandra
Men varför är jag då ledsen att den jag äl... nä, nä... :) den jag är lite kär i ska det vara, slapp allt detta? Syftar då på Fröken underbar förståss.
Jo visst är jag glad att det ändå blev så snabbt, tänk om jag kärat ner mig ordentligt... eller har jag det?
Nåja summan av allt är nog att det var bäst det som skedde, mitt liv är ingen saga. Skulle bara vilja ha henne för mig själv... helt av egoistiska skäl, allt kändes så jävla bra när man var med henne.
Tror snart jag drar ner rullgardinen och kilar vidare. Skulle inte vara någon större förlust för någon, kidsen klarar sig superbra ändå, exet... haha ja det är nog ingen fara med henne, jobbet skulle nog tvingas sätta ut en annons i alla fall, med tanke på de tjugo brådskande mailen jag fick idag då jag var hemma med lillkillen.
Men innan det så ska jag fan skicka ett sms till Fröken underbar och kolla läget, eller mer kolla reaktionen kanske. Nä fy fan vilken looser man är! Låt Underbar vara i fred och kanske få en chans att hitta någon bättre. Hon är ju trots allt ung, snygg, har kropp som en gudinna, snäll och intellegent också för den delen. Det är ingen större fara för henne när det gäller nya snubbar.
Värre här då.. någon ung snygg vettig tjej som är intresserad?... Hallå?...

Idag besökte jag mitt fjärde barns grav...  om han istället skulle ha fötts, vuxit upp och blivit en man vad skulle jag ha känt när jag fått se honom då?
Hans pappa skulle jag aldrig ha blivit oavsett om han fått växa upp. Ingenting är helt lätt när det gäller relationer, man får ibland låta en vit lögn växa till att bli en livslång börda som man tar med sig ner i graven.