Rond ett..
Dagen har passerat med skrik, gnäll och gråt... fy vad man känner sig jävlig. Det enda jag vill är att få vara ifred med mina barn och få leva utan konstant inblandning från Problem1 hela jävla tiden. Brukar normalt ge mig och låta henne få lite som hon vill. Gråtande, vädjande kvinnor är bland det värsta som finns, på något sätt så brukar mina principer luckras upp om det blir riktigt eländigt. Vet ju att hon har sina bekymmer och tyvärr så har jag nog låtit henne styra allt för länge. Rond ett i kriget är slut och jag vet fan inte om jag vann eller förlorade. Fick tillbaks ungarna men nu har hon ringt flera gånger på bara några timmar vilket inte är acceptabelt.
Känner inte för att bråka om det nu när det blev lugnare för ett ögonblick, men måste nog ta tag i den biten snart bara för principens skull. Har denna gång satt hårt mot hårt och verkligen visat min ståndpunkt utan att backa. Men på något sätt som jag inte riktigt fattat ännu så fick hon ändå som hon ville. Måste nog analysera vad fan det var som jag sa som lugnade ner henne.
Är man för snäll? javisst... på gränsen till mesig. Det är ju därför alla potentiella partners drar iväg som en lönecheck i juletid. Tyvärr verkar det inte vara någon jävla människa av honkön som uppskattar snällhet, vad i helvete beror det på? Kollar man runt på alla par som verkar så jävla lyckliga och på de singelkillar som blev över så är det tydligt. Ju jävligare och mindre snäll man är desto vettigare tjej får man... fattar noll.. dumma jävla tjejer.
Nä fy fan... tror fan inte på det här med kärlek längre.
Sen Fröken Underbar drog iväg med mitt hjärta så känns det bara som det inte längre spelar någon roll med nått... visserligen är det inte första gången mitt hjärta är på villovägar och någonstans vet jag att det brukar gå att hitta pirret igen... men orkar man verkligen med en krasch till?
Brukar leva efter måttot: Satsa - krascha - brinn upp.. men jag tror fan att jag måste sluta med det och låsa in de förkolnade resterna av mitt hjärta långt inne i mig själv så ingen jävla flicka hittar det någonsin igen.
Känner inte för att bråka om det nu när det blev lugnare för ett ögonblick, men måste nog ta tag i den biten snart bara för principens skull. Har denna gång satt hårt mot hårt och verkligen visat min ståndpunkt utan att backa. Men på något sätt som jag inte riktigt fattat ännu så fick hon ändå som hon ville. Måste nog analysera vad fan det var som jag sa som lugnade ner henne.
Är man för snäll? javisst... på gränsen till mesig. Det är ju därför alla potentiella partners drar iväg som en lönecheck i juletid. Tyvärr verkar det inte vara någon jävla människa av honkön som uppskattar snällhet, vad i helvete beror det på? Kollar man runt på alla par som verkar så jävla lyckliga och på de singelkillar som blev över så är det tydligt. Ju jävligare och mindre snäll man är desto vettigare tjej får man... fattar noll.. dumma jävla tjejer.
Nä fy fan... tror fan inte på det här med kärlek längre.
Sen Fröken Underbar drog iväg med mitt hjärta så känns det bara som det inte längre spelar någon roll med nått... visserligen är det inte första gången mitt hjärta är på villovägar och någonstans vet jag att det brukar gå att hitta pirret igen... men orkar man verkligen med en krasch till?
Brukar leva efter måttot: Satsa - krascha - brinn upp.. men jag tror fan att jag måste sluta med det och låsa in de förkolnade resterna av mitt hjärta långt inne i mig själv så ingen jävla flicka hittar det någonsin igen.
Kommentarer
Trackback
