Baldersson

...har passerat utan att tillföra ett skit. Om det nu ska vara någon som helst fördel med att bli dumpad så får det i alla fall en att fundera lite över var man varit, vart man står nu och var man vill. I mitt fall haglar dumpningarna tätt... eller ja Fröken underbars dumpning känns som femtio stycken..

Men var har jag då varit fram till nu? Var är jag, och vart vill jag komma?

Jag har varit pappa framför allt, inget fel med det tycker jag. Det är en period där det måste få ta en stor del av livet med ungar. Kanske lite för inriktat på ungar under en för lång tid. Funkade i sexton år... ja eller inte funkade kanske, då skulle det inte tagit slut. Sen de år som passerat efter äktenskapet har mest handlat om kriser, inte mina då förutom en period direkt efter skilsmässan. Hur kan det komma sig att det tar en så enorm tid av mitt liv att leva med andras kriser? Det var faktiskt huvudskälet att Fröken Underbar tackade och drog, men som jag sa till henne:
"Om det kändes för dig som för mig skulle inte det som händer runt omkring spela någon roll..."
Så okej.. det var kanske inte det skälet, men skitsamma. Andras kriser gör att mitt eget liv haltar fram, varför?

- Svårt att säga ifrån?
- Vill tycka synd om mig själv så därför suger jag åt mig andras elände?
- Dum i huvudet?
- Snäll?
- Vet inte hur man ska leva utan att dras fram av andra?

Kan det vara allt här uppe med tyngdpunkt på trean? Tål att tänkas på... Men nu tror jag snart att jag har fått nog av det här. Skulle Fröken underbars skäl vara just det hon sa så har jag alltså förlorat den härligaste varelsen på den här jävla planeten bara för att jag inte törs säga ifrån, för ska jag vara riktigt ärlig så är det nog där skon klämmer. Det är lätt att sitta här och gnälla anonymt men i verkligheten hittar jag alltid ett skäl att inte brusa upp över småsaker, eller stora för den delen.
Måste fundera på saken...