Dumpad igår... dumpare idag
Idag var det min tur att vara en skit. Jag fick helt enkelt... eller enkelt var det kanske inte, dumpa någon. På något sätt hade jag hållit hoppet uppe för denna person sen i somras, försökte verkligen då att förklara att det inte skulle bli något mer redan då. Förstår hur jobbigt det är för henne då jag sitter i samma sits fast med en annan person, nämligen fröken underbar.
Hade inte tänkt att det skulle behövas ytterligare en dumpning, men ack vad jag bedrog mig. Tyvärr så messa hon precis vid fel tillfälle, nydumpad och ledsen. Då kan man säga vad som helst för att få lite positiv feedback på ens personlighet, speciellt via sms. Kommer man sen in på sex... ja då kan man verkligen ställa till det för sig. Att man sen ångrar sig och måste avbryta allt utan direkt vettig anledning så man känner sig som en jävla skitstövel gör inte saken bättre.
Så vad har då en riktig förälskelse för nytta rent biologiskt? Att det är ett sätt att skärpa till sig för att man ska locka till sig den potentiella spridaren av ens arvsanlag kan verka logiskt till en början... men när man blir dumpad och helt knäpp i huvudet av den svarta vätskan som sprider sig in i hjärnan från det brustna hjärtat vad är det då för vits?
Att man ska bli en jobbig, påträngande, irriterande och osmaklig person som beter sig så att man aldrig kommer att få sin älskade partner tillbaks? Nje... det borde finnas något bättre skäl till att det sitter i så länge. Ser man på fortplantningsprocessen så borde man istället snabbt dras till nya partners för att ytterligare sprida gener. Kan det vara så att man vill stanna kvar en stund för att se till att generna verkligen spreds och växer upp? och när man nekas detta så blir man helt tokig? Nja... tveksamt om detta hjälper i min egen hjärtesorg, men nog fan skulle jag ha fått stannat en liten stund till tycker jag, bara för säkerhets skull. :)
Hade inte tänkt att det skulle behövas ytterligare en dumpning, men ack vad jag bedrog mig. Tyvärr så messa hon precis vid fel tillfälle, nydumpad och ledsen. Då kan man säga vad som helst för att få lite positiv feedback på ens personlighet, speciellt via sms. Kommer man sen in på sex... ja då kan man verkligen ställa till det för sig. Att man sen ångrar sig och måste avbryta allt utan direkt vettig anledning så man känner sig som en jävla skitstövel gör inte saken bättre.
Så vad har då en riktig förälskelse för nytta rent biologiskt? Att det är ett sätt att skärpa till sig för att man ska locka till sig den potentiella spridaren av ens arvsanlag kan verka logiskt till en början... men när man blir dumpad och helt knäpp i huvudet av den svarta vätskan som sprider sig in i hjärnan från det brustna hjärtat vad är det då för vits?
Att man ska bli en jobbig, påträngande, irriterande och osmaklig person som beter sig så att man aldrig kommer att få sin älskade partner tillbaks? Nje... det borde finnas något bättre skäl till att det sitter i så länge. Ser man på fortplantningsprocessen så borde man istället snabbt dras till nya partners för att ytterligare sprida gener. Kan det vara så att man vill stanna kvar en stund för att se till att generna verkligen spreds och växer upp? och när man nekas detta så blir man helt tokig? Nja... tveksamt om detta hjälper i min egen hjärtesorg, men nog fan skulle jag ha fått stannat en liten stund till tycker jag, bara för säkerhets skull. :)
Kommentarer
Trackback
